Piffad och nysminkad begav jag mig mot festen. Som jag alltid gör så gick jag in och köpte rusmedel hos min lokala handlare. Glad i hågen och med gott om kontanter sneddade jag över Lilla Algatan. Där stod ett sällskap. De var utklädda. Det var två tjejer utklädda till cowgirls (jeanskjol, knuten skjorta och cowboyhatt – lugna ner dig Christian…) och en kille i en kodräkt. Med juver. Det  första märkliga momentet är att jag vet vem det är som har sytt dräkten han hade på sig men det är inte det som är relevant. Det andra märkliga momentet är att tjejerna skrattar och pekar på mig, de säger något som jag inte uppfattar eftersom jag är för långt borta. 

När jag kommer  närmre säger en av tjejerna "fråga honom om du får rida på honom!". Ni tänker kanske nu att min i vanliga fall starkt utvecklade självrespekt hade gjort att jag hade tackat nej men så blev det inte. Jag gillar nämligen starkt att överraska. "Självklart!" sa jag. Kossan hoppar upp på min rygg, jag bär honom under tystnad i 20 meter sen presenterar jag mig. Det var en väluppfostrad yngling som svarade med både för- och efternamn.  Jag frågade honom om han tyckte att situationen var ovärdig, han svarade ja. Jag satte ner honom. Vi sa adjö. En helt vanlig dag.