Besvär II.

Nyheten nådde mig igår. Jag har väl egentligen varit inställd på det här ganska länge men jag förstod inte att det kunde gå till så här. Helt plötsligt säger man att vi avslutar cytostatikabehandlingen eftersom metastaserna har blivit för stora. Han mår ju bra i övrig, mycket bättre nu än i våras. Han har fått tillbaka färg och aptit. Det är inte logiskt. Operation är inte heller aktuellt. Därför känns det märkligt att han är överflyttad till kirurgens ansvar från onkologen. Allt detta känns konstigt och ovant. Vilket jag naturligtvis är tacksam över, det finns nog de som tyvärr har större erfarenhet av detta.

Det enda som jag kan tänka på är de gånger jag och min far har bråkat på allvar, hur pinsamt jag tyckte det var när han tvingade iväg oss för att åka i en skidbacke med långsfärdsåkningsskidor, hur han alltid lyckas göra fel (enligt mig) hur han än försöker uttrycka känslor, hur osäker och villig han var att vara till lags när det gällde min farmor. Eller den gången vi bråkade när jag skulle på konsert. Tankar som på något sätt gör mig irriterad och besvärad.

image296

Det borde inte vara det som dominerar just nu, det borde till exempel vara den kvällen när jag var sju år gammal och hade feber, det ösregnade och han som vanligt satt vid pianot och spelade Beethovens Pathétique. Det borde vara den gången när jag klev på ett snäckskal på Marstrand och han bar mig hela vägen till bilen. Men det vill sig inte. Det blir de andra tillfällena och jag undrar på vilket sätt det passar in i bearbetningen, i processen. Är det för att skydda mig själv som jag letar upp pinsamhets- och vredeskavalkaderna? Är det för att undvika en total och massiv sorg som gör mig stillasittande? Jag tror det, jag tror att sinnet skyddar mig genom att inte fokusera på det som hade gjort mig förlamad.

Annonser

  1. Trulsa

    Jag har inte varit i din situation. Jag kan inte förstå hur det känns. Men jag kan känna med dig, även om det just nu är de ”dåliga” stunderna du minns. Trots min icke-erfarenhet är jag rätt säker på att de fina minnen kommer lite senare. Var rädd om dig.

    Gilla

  2. Christian Resebo

    Eli, Eli, lema sabachthani. Det är varje barns plikt att överleva sina föräldrar, men man vill ju vandra tillsammans längre än ett halvsekel i alla fall. Vakan över min döende farfar tog fem dagar och fem nätter härom veckan. Det var fint att vara där. Hoppas du orkar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s