Nyheten nådde mig igår. Jag har väl egentligen varit inställd på det här ganska länge men jag förstod inte att det kunde gå till så här. Helt plötsligt säger man att vi avslutar cytostatikabehandlingen eftersom metastaserna har blivit för stora. Han mår ju bra i övrig, mycket bättre nu än i våras. Han har fått tillbaka färg och aptit. Det är inte logiskt. Operation är inte heller aktuellt. Därför känns det märkligt att han är överflyttad till kirurgens ansvar från onkologen. Allt detta känns konstigt och ovant. Vilket jag naturligtvis är tacksam över, det finns nog de som tyvärr har större erfarenhet av detta.

Det enda som jag kan tänka på är de gånger jag och min far har bråkat på allvar, hur pinsamt jag tyckte det var när han tvingade iväg oss för att åka i en skidbacke med långsfärdsåkningsskidor, hur han alltid lyckas göra fel (enligt mig) hur han än försöker uttrycka känslor, hur osäker och villig han var att vara till lags när det gällde min farmor. Eller den gången vi bråkade när jag skulle på konsert. Tankar som på något sätt gör mig irriterad och besvärad.

Det borde inte vara det som dominerar just nu, det borde till exempel vara den kvällen när jag var sju år gammal och hade feber, det ösregnade och han som vanligt satt vid pianot och spelade Beethovens Pathétique. Det borde vara den gången när jag klev på ett snäckskal på Marstrand och han bar mig hela vägen till bilen. Men det vill sig inte. Det blir de andra tillfällena och jag undrar på vilket sätt det passar in i bearbetningen, i processen. Är det för att skydda mig själv som jag letar upp pinsamhets- och vredeskavalkaderna? Är det för att undvika en total och massiv sorg som gör mig stillasittande? Jag tror det, jag tror att sinnet skyddar mig genom att inte fokusera på det som hade gjort mig förlamad.