Inläggets rubrik anspelar naturligtvis på Dallas. Bobby var inte död, Pam hade drömt allt, precis allt. Det mest bittra i det här var att alla karaktärer som hade utvecklats under Pamelas dröm hamnade på ruta ett igen när hon vaknade. Sue Ellen hade lyckats bryta sitt alkoholmissbruk och hade försonats med JR, när drömmen tog slut stod hon där igen med en whiskey i handen och gnabbades med JR. Det var synd om henne.

I TV-serier talar man i sådana här sammanhang om att hoppa över hajen eller "Jump the shark". Termen myntades i samband med att Fonzie i Happy days hoppar över en haj när han åker vattenskidor. Uttrycket används ibland när en TV-serie stagnerar och måste introducera en ny hook eller något annat som vitaliserar serien. Det räknas som en desperat åtgärd och ett misslyckande.

Ett par praktexempel är när det blir en baby (Mad about you, Cosby, Huset fullt), när två som tidigare har varit vänner blir älskare (Par i brott), när en skådespelare byts ut mot en annan för att spela samma roll (mamman i Fresh Prince), när någon som man aldrig tidigare har hört talas om ansluter i handlingen (till exempel en sedan länge försvunnen släkting), någon flyttar (Eric sticker till Afrika i that 70’s show, vilket är lite konstigt eftersom Fez dagdrömmer om att hoppa över en haj) och så vidare.  På hemsidan Jump the Shark räknar man upp så mycket som 18 olika kategorier. Det är väl värt ett besök om man är intresserad. Och ointresserad för den delen. En sak som jag funderade mycket på redan som litet snask var det märkliga i att man aldrig pratade om figurer som hade varit med länge i serien men som sedan hade stuckit. Hur kan man låta bli att en eller annan gång säga "Kommer du ihåg hur det var förra sommaren? Kommer du ihåg när vi badade i havet? Kommer du ihåg när Stan köpte glass åt oss?"

Vad har detta för Snaskefariansk anknytning? Jo, ibland händer det så osannolika saker i mitt liv så att jag undrar om inte jag har hoppat över hajen. Människor jag träffar, konversationer som bedrivs, situationer som uppstår – alla får de mig att undra om manusförfattarna till Legenden om Snaskefar kanske har druckit för mycket gin eller har stressat fram ett avsnitt precis innan deadline. Jag hade gärna träffat dem för en konstruktiv genomgång av eposets riktning och syfte. Är det ett kriminaldrama eller en mörk komedi? Ska hon den där verkligen få så mycket utrymme? Varför ska han så lätt få med mig på dåligheter, går det att skriva ut honom? Finns det något särskilt syfte att låta mig vara så här självupptagen? Går det kanske att minska frekvensen på de mer pinsamma incidenterna? Ja, ni förstår.  Fast ändå känns det inte som om att det går utför, tvärtom. Det är ju bra. Det var allt, fortsätt verksamheten.