Det finns en del småsaker jag verkligen inte gillar. Det fånigaste är för tillfället att svettas i kostym. Det kan vara så att jag är hur fräsch som helst, slipsen och näsduken matchar like a muthafucka och sen när jag kommer till tillställningen så måste jag (min kristna uppfostran förbjuder annat) hjälpa till med något som inte har hunnits med. Så där står man framför spisen, eller med ett bord i famnen – och svettas. Jag hatar det.

Jag gillar inte heller att vara sen, särskilt inte om det beror på någon annan. Jag tycker att  det är ett respektlöst beteende och jag anser att man ingår ett socialt kontrakt om man lovar eller garanterar att man ska vara på ett visst ställe vid en viss tidpunkt. Jag hatar det.

Det är bara några av de saker i mitt liv som egentligen inte spelar någon roll. Det är verligen inte hela världen. Jag överlever nog, men det finns en sak till som riktigt. riktigt stör mig till vansinne. Egentligen är det två saker men den saken som för tillfället stör mig mest är en direkt följd av den första. Det gäller handfallenhet och växelpengar.

Jag hatar att stå handfallen, jag klarar inte av att inte ha svar på tal eller komma oförberedd. Jag gillar att vara påläst och att ha en dräpande oneliner (eller undantagsvis en klyftig komplimang) i beredskap om situationen kräver det. Jag vill inte stå och fumla, inte stå som ett fån med startkablar eller kanyl och inte veta hur man gör. Därför är mitt livs största utmaning för stunden att få tillbaka växelpengar i en affär och börja fippla med kreditkortshållare, sedelklämma, fickor, varorna, påsar etc. Jag hinner inte med. Jag betalar, börjar plocka åt mig godset och sen helt plötsligt stressas jag av att kassören säger "Nästa!". Jag flyttar åt sidan, om möjligt ännu mer stressad medan nästa kund smidigt klarar av sitt ärende. Jag behöver aldrig vänta på att personen framför mig gör samma sak, även om det är en pensionär som bara betalar med rikskuponger. Alla andra verkar ha utvecklat en rutin eller ett reglemente kring hur man gör. Jag hatar det.