"Jag vill inte vara till något besvär", så avslutads vårt telefonsamtal. Jag ringde ett par samtal igår, för att dubbelkolla att allting hade klaffat. Att personer som skulle VIP-behandlas hade fått sina biljetter och att det var de platser de hade önskat.

När jag ringde till en gammal dam så började jag med min vanliga svada, hon lyssnade tålmodigt och avbröt mig sen:
– Det är jättesnällt att du ringer, vi har fått allt och det är toppen men han dog igår.

Jag kom naturligtvis av mig, sen fann jag mig och uttryckte mitt deltagande i sorgen. Jag sa vidare att vi inte behövde diskutera biljetterna något mer och uttryckte tacksamhet över att han hade engagerat sig så mycket i våra sammanhang. Hon tackade och sa att hon inte hade bestämt sig för hur hon skulle göra, att hon kanske skulle gå eftersom det var i de här sammanhangen de hade träffats och att det  var vad han hade velat. Sen pratade hon vidare om hur han hade dött och jag lät henne prata så länge hon ville. Hon grät en stund.

Jag sa att hon naturligtvis fick göra som hon ville. Att vi hellre har fyra tomma platser än att tvinga dit henne om hon inte orkar. Hon avslutade som så många i den generationen skulle ha gjort:
– Ja, jag vet inte. Jag vill ju inte lägga sordin på stämningen. Jag vill inte vara till något besvär.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Är det inte jag som är till besvär? När jag ringer mitt i hennes sorg och går på i 180 km/h om trams och strunt när hon har förlorat sin livskamrat? Jag tror att alla är medvetna om det här typiska sättet att reagera, jag vill inte kalla det för typiskt svenskt men min mor hade sagt det på exakt samma vis. Sorgen är lågmäld, man hänger upp sig på de praktiska detaljerna och man vill inte vara till besvär. Det gör mig besvärad.