En av mina farbröder hade födelsedagskalas ikväll. Han hade samlat hela släkten, alla avlägsna och nära vänner, kollegor, före detta fruar etc. Hans första frus syster var där, alltså en av min farbrors svägerskor. Hon är typiskt Östermalm. Kanske inte så pimpinett men mycket posh och precis i umgänge och uppförande.

Min mor har börjat se allt sämre, det var dessutom ganska dunkelt i lokalen. Hon tillhör den gamla småländska skolan, bark i brödet. Hon blev upprörd en gång när jag skulle förklara hur roligt det var i Seinfeld när Jerry slänger mjölken för att den är en sekund över bäst före-datumet.  Hennes exakta ord var; "Finns det folk som gör sånt!? Bäst före, bra efter!".

När min mor fick syn på svägerskan frågade hon min kusin som hade henne till bordet följande fråga:
– Är det ett barn hon bär på armen?
Min kusin, något chockroad svarar sanningsenligt:
– Öh… Nej, det är en hund.
Alltså bar svägerskan på en vit, nervös dvärgpudel under middagen. Tänk er Paris Hilton om 40 år. Min mor sammanfattar läget som sådant:
– Jaha, grannt är det inte i alla fall.

Min kusin bryter ihop av skratt, meddelar mig läget och situationen och fortsätter middagen med rödgråtna skrattögon.