Jag blev som alltid glad av att träffa honom, det blir alldeles för sällan. Lyckligt viftade jag med armarna och sa:
– Hej S! Det var länge sen!
Han tittade på mig som han alltid gör. Lite överlägset, lite full i fan och en gnutta galenskap. Sedan sa han:
– Det skänker mig stor glädje att din förmåga att konstatera det uppenbara inte har avmattats sedan sist vi sågs.

Jag blev lite irriterad, kanske mest för att jag hade sällskap med mig och att jag inte ville förlora ansiktet. Buttert sa jag:
– Driver du med mig!?
Hans gäspande svar blev:
– Nej, det klarar du så bra själv.