Nej, jag är Skorpan.

Vi skulle åka in till Malmö och äta lunch med T, jag och Gonzo. På vägen skulle vi plocka upp två andra vänner som också skulle med. Den ene hade via facebook låtit meddela att hans mobiltelefon inte hade särskilt mycket batteritid kvar och att vi helt enkelt skulle träffas på Lunds centralstation klockan 11.35. Vi var där 11.30 och jag klev ur bilen för att invänta honom. Klockan blev 11.34 men jag kände ingen större stress. Det var en vacker höstdag och jag gladdes av de många raska ungdomarna i färgglada jackor som delade ut gratistidningar.

Klockan blev 11.36 och jag såg inget spår av min vän. Nu är jag inte en sådan person som väntar i tre sekunder efter utsatt tid och sedan går. Klockan blev dock 11.38, 11,40, 11,42 och så vidare. Även om Gonzo kör som en Jehu (inte ett Jehu eftersom man inte kan säga att han spelade som ett Zidane) så började vi hamna i rejäl tidsnöd. T jobbar på byrå och kunde inte vänta hur länge som helst på oss i Malmö, avtal ska skrivas och klienter ska missledas. Vår andre vän P skulle dessutom hämtas på ett annat ställe i Lund. I vanliga fall är jag ganska analytisk och kan se lösningar på problem. Nu blev jag virrig. Jag tar upp min mobiltelefon, fast jag vet att jag inte kan ringa den sene vännen. Jag vankar av och an på en liten yta som jag har bedömt vara den mest riktiga positionen ur en strategisk synpunkt.

image280

Det som nu händer är lite konstigt. Mitt beteende måste ha dragit uppmärksamhet till mig. Jag har förmodligen flackat med blicken och uppträtt misstänksamt för det som sker är att en man i trasiga skor och med en brusten dröm om livet ställer sig bredvid mig och säger:
– Är det du som är Jonathan?

Rösten vittnar om svårare tider, men ändå bär den på en viss förhoppning. Jag är nu mycket stressad och jag har inte tid för några sociala experiment så jag svarar att jag inte är Jonathan. Sen går livet vidare. Vi kommer in till Hipp för buffén av ärtsoppa och pannkakstårta – alla kom till slut med i bilen. Gonzo kör om en polisbil på motorvägen. Eller, det gör han inte, jag la till det för den dramatiska effekten. Jag har lärt mig att man inte alltid behöver tala sanning om man vill krydda sin historia lite.

Jag glömmer bort mannen på stationen. Men ändå kommer han tillbaka, orakad och med rödsprängda ögon och ställer samma fråga i mina fantasier. Han vill väldigt gärna att jag ska vara Jonathan. Jag kanske bär på den frälsning han så innerligt behöver, kanske bär jag den i små plastpåsar. Jag svarar att jag är Jonathan och ser vart drömmen för mig, oftast slutar det med att jag får besök av skäggiga män i skinnvästar som låter hälsa att de gärna vill ha tillbaka sina pengar medan jag med ursinne och övertygelse hävdar att jag inte är Jonathan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s