Min far har en förmåga eller besatthet att alltid säga exakt det han tänker. Ibland är det en uppskattad tillgång, ibland är det lite påfrestande. Ibland är det bara konstigt. Om man till exempel satt och tittade på Rapport och han kom in i rummet kunde han stanna upp, peka på TV:n och säga "Göran Persson" och sedan bara gå vidare.

En gång hyrde vi filmen Kongo. Den handlar om gorillor, eller något i den riktningen (4,4 på IMDB). Filmen rullar på, min far kommer in i TV-rummet och ser en apa på TV:n. "Gorilla!" konstaterar han och fortsätter sin vandring. Mina kompisar tittar på mig, jag vet inte vad jag ska säga men vi tycker alla att det är lite konstigt underhållande. Tjugo minuter senare så kommer han in i rummet igen. Han frågar vad filmen heter. "Kongo" svarar jag. Detta förbryllar tydligen min far. Jag vet inte om han hade haft en lång dag eller om det var näringsbrist som motiverade följdfrågan; "Var utspelar den sig?". Mina kompisar tittar på mig, på min far och på varandra. Jag kan inte hålla mig för skratt, jag vet inte om min far driver med mig eller inte. Jag svarar som den gode son jag är; "Eh… I Kongo? Tror jag?".