Paulie Walnuts:
– That’s why dinosaurs don’t exist no more.
Goomar:
– Wasn’t it a meteor?
Paulie Walnuts:
– They’re all meat-eaters.
Christopher Moltisanti:
– METEOR! METEOR!
Paulie:
– Take it easy.

Sopranos gick i graven idag, till tonerna av Don’t stop believing med Journey. En stor TV-historisk händelse som uppmärksammades av DN men som gick SvD helt förbi. Den sista scenen var extremt påfrestande att titta på. Allt betydde något, blickarna, dörrar som öppnas, personer som rör sig i lokalen och sedan det abrupta slutet. Jag har sett det ett par gånger och det som Alfred Hitchcock en gång sa är sant, det blir inte mindre spännande för att vi vet hur det slutar. I detta fall (och nu ber jag om ursäkt om ni inte har hunnit se det ännu) vet vi ju inte hur det slutar men jag sitter med en fåfäng önskan att det ska vara annorlunda varje gång.

Jag kommer att sakna Sopranos som TV-serie, jag kommer att sakna Tony som jag har lärt känna ganska väl men mest av allt kommer jag att sakna Peter Paul Gualtieri. Paulie (som fick sitt namn Paulie walnuts efter att ha kapat en lastbil full med nötter) har varit den absolut största komiska behållningen i serien. Sopranos har haft många bottnar, den har både substans och djup men den innehåller också en del ofrivillig komik. Som Paulie. Han gör inte mycket rätt men han tjänar mycket pengar åt Tony och därför tolereras han, även om Tony ibland tappar tålamodet och till och med funderar på att likvidera Paulie vid ett tillfälle. De andra i organisationen och kring den skiljer sig inte så mycket från Paulie, de är inte mer intellektuella, de är inte slugare, de är lika machissimo och lika våldsamma. På något sätt lyckas Paulie ändå särskilja sig. Kanske är det för att skådespelaren Tony Sirico är en av de få i TV-serien som i verkligheten har haft koppling till maffian? Sirico har gripits 28 gångar, den grövsta misstanken gällde ett väpnat rån. Han har också på ett oklart sätt haft koppling till Colombosyndikatet (en av New Yorks fem familjer). Han kan till och med ha varit en made guy. Något som refereras till i serien när han säger att han överlevde 1970-talet med en hårsmån när Colombofamiljen hade sina uppgörelser. När Paulie blir aggresiv känns det genom rutan, han är minst sagt trovärdig som våldsverkare.

Man vet aldrig om Paulie lider av någon sorts mental instabilitet. Han är galopperande vidskeplig, något som manifesteras tydligt i det sista avsnittet. Han har tidigare haft en uppenbarelse av Jungfru Maria. Han är extremt våldsam och har ett temperament som leder till mord för småsaker – ett beteende som inte särskiljer honom från de övriga i och för sig. Han är sjukligt besatt av renhet men inte så att han blir handikappad i det dagliga livet. Han är ogift och har ingen familj förutom modern, något som han saknar. Han har dock en frilla (spelad av Judy Reyes i enstaka avsnitt, Carla i Scrubs). Det som gör Paulie så rolig i mina ögon är hans dumhet, han är slug men korkad. Jag tänkte här dela med mig av mina favoritstunder med Paulie Walnuts:

* Några wise guys besöker en kaffebar som ingår i en kedja. Paulie blir irriterad över att italienarna inte har lyckats dominera den här marknaden, rasar över att det var de som uppfann expresso (sic!) och avslutar sitt hysteriska utfall mot "Starbucks" genom att tillfoga största möjliga skada, han snor en kaffekokare.

* Grabbarna besöker Italien för att stärka sitt samarbete med "kusinerna" där. Då känner Paulie hur hemlandet sjunger en sång till honom som bara han kan höra. Han blir instinktivt förälskad i Napoli och tror att han passar in där som fisken i handsken. Något som inte stämmer eftersom han är korkad på alla språk och i en universell omfattning. Se gärna klippet, jag vill inte lusa ner inlägget med fler klipp men om ni gillar Sopranos så mycket att ni har orkat läsa ända hit så rekommenderar jag ett besök på youtube och en sökning på Paulie Walnuts:

http://www.youtube.com/watch?v=4pc9o1ocBjE

* När Christopher Moltisanti skall konfronteras med sitt missbruk i en intervention samlar man has vänner. Bland dessa ingår Paulie. Efter det att Chris på klassiskt missbrukarmanér förnekar sitt beroende och istället börjar anklaga de närvarande för att ha samma problem brister det för Paulie som uppfinner en ny avvänjningsmetod – han spöar skiten ur Chris (som bara är marginellt smartare än Paulie) inför allas åsyn, inklusive den legitimerade interventionsledaren.

* Chris är som sagt bara snäppet smartare än Paulie. När de får i uppdrag att döda en ryss får Paulie veta av Tony att ryssen har arbetat på the Russian interior ministry, he was a Russian green beret or something and has killed 16 Chechnyan rebels. När Paulie ska förklara detta för Chris så säger han att ryssen har dödat 16 Czechoslovakians och har jobbat som en interior decorator¹. Chris blir då förvånad eftersom han har varit hemma hos ryssen tidigare och "det såg ut som skit". Allt går snett för Paulie och Chris som irrar omkring i snön och tror att de ska frysa ihjäl.

* Det är inte ett enstaka tillfälle men Paulie har ett ständiga behov av att behaga Tony, vilket ibland blir extremt genomskinligt men det gör inget eftersom Tony gärna tar emot fjäsket. Det bästa exemplet är tavlan av Tony, och den häst som han en gång ägde, som Paulie hänger upp hemma hos sig. Han påstår att han känner sig hedrad av att ha den i sitt hem. Den gör honom dock snart illa till mods eftersom Tonys ögon verkar följa honom vart han än går och han låter måla om tavlan så att Tony blir klädd i galauniform, vilket på något sätt inte gör den lika skrämmande.

Tack Sopranos och tack Paulie! Grazie mille!

Paulie Walnuts:
– Amazing thing about snakes is that they reproduce spontaneously.
Tony Soprano:
– What do you mean?
– They have both male and female sex organs. That’s why somebody you don’t trust you call a snake. How can you trust a guy who can literally go fuck themselves?
– Don’t you think that expression would’ve come from the Adam and Eve story? When the snake tempted Eve to bite the apple?
– Hey, snakes were fucking themselves long before Adam and Eve showed up, Tony.

¹ Det är genomgående för alla karaktärer i Sopranos att de blandar ihop begrepp och sakförhållanden. När till exempel Tony får veta av sin psykolog att revenge is a dish best served cold berättar han det för sitt gäng som att revenge is like serving cold cuts.  När Tony vid ett annat tillfälle ska förklara hur man ska fungera som ledare hänvisar han till boken Fursten (The Prince) av Machiavelli som en person, prince Machibelli. En annan sak man kan räkna med är att Tony minst en gång per avsnitt säger Are you fuckin’ kidding me!?