Fräls oss ifrån hysteri.

Man kämpar inte ihjäl en skugga. Den dödar man med ett ljus.
Sigfrid Siwertz

Dags att ta ett steg tillbaka. Dags att börja fundera på vad det är som har hänt egentligen. Det har varit en mörk höst. Den har dock inte varit mörkare än någon annan höst. Det var folk som blev misshandlade till döds i somras, i våras, i vintras. Det meningslösa våldet kommer att skörda offar nästa höst, och nästa höst, och nästa höst, och nästa höst.

image249

Det som medias rapportering bidrar till är dock uppfattningen att vi lever i en ständigt kallare höst som går mot en total våldsvinter. Som om att vi fram tills förra månaden levde i ett Sverige där dödsmisshandel bland unga var otänkbart. Att folk inte blev skjutna i huvudet i centrala Landskrona eller söndersparkade över ett kissgräl på Kungsgatan.  

Det har inte på något vis blivit värre i Sverige, det har definitivt inte blivit bättre. Det är som det alltid har varit och kommer att vara. Förutsatt att inte något konkret görs. Visst är det fint och det tjänar ett syfte att samlas i manifestationer och visa sitt stöd, jag har själv deltagit i sådana. När jag var ung dog John Hron, vi hade samlingar och vi tände ljus. Jag skänkte en tanke till John och hans familj men en tanke flög också i riktningen kring det uppenbara faktum att de som borde vara målgruppen för manifestationen knappast var där. Visst, jag köper att vi kan visa en enhetstanke och att solidariteten med offer för gatuvåldet är välkommen och behövd. Jag köper dock inte att detta på något sätt skulle vara en åtgärd. Det är ett uttryck och en handling men problemet löses inte av musikuppträdanden.

Den här ledaren i Expressen sammanfattar ganska väl det jag känner. Särskilt följande formuleringar:

"Ungdomsvåldet är på många sätt vad forskarna Nils Christie och Kettil Bruun har kallat "en god fiende".
En sådan är ett samhällsproblem som framställs som mycket större än vad det egentligen är, och på så sätt skyler större och mer besvärliga problem. Kampen mot en god fiende sker alltid med indignation, överdrifter och under total uppslutning. Vem är för ungdomsvåld?

[…]
Den känslosmetiga bilden av ungdomsvåldet som ett ont väsen kommer inte ta oss någonstans. Det är jobbigare att diskutera klassamhället än att stå i Kungsträdgården och säga nej till våldet, men det måste göras."

Mina tankar går till Riccardo Campogiani, hans familj och hans vänner.

En kommentar

  1. Megnuz

    Instämmer till fullo? Dessutom så är det mycket lättare för folk att delta i en manifestation istället för att göra någonting i en verklig situation. Hur många är emot mobbing och skulle gå på hur många antimobbingaktioner som helst och hur många ingriper när någon faktiskt mobbas? Mängder med svenskar skänker pengar i olika galor, och det är ungefär så långt som svenskar kan tänka sig att gå, men när det krävs något mer aktivt, långvarigt eller jobbigt då sitter svensken hemma på sofflocket. Man gör det för att bli av med sitt samvete och därmed slippa tänka på eländet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s