Jag vill gärna tro att vi inte är statiska. Att vi kan förändras om tvingas eller kommer till insikt. Doris Lessing har inte samma syn på saken:

The great secret that all old people share is that you really haven’t changed in seventy or eighty years. Your body changes, but you don’t change at all. And that, of course, causes great confusion.

Det låter lite väl pessimistiskt.

Doris är välkänd och läst. Det är ju bra men jag gissar att det är många som inte känner till henne på det sätt som SvD beskriver i sin artikel. Nobelprisen i litteratur brukade förut vara en typisk tyckarfråga. Då menar jag inte att förläggare och kritiker polemiserade angående välförtjänta eller oförtjänta utdelningar. Jag menar att när jag växte upp så var det många som hade synpunkter på vem som fick det utan att vara insatta. Jag kan villigt erkänna att jag inte har läst Lessing. Lessing är inte min läsning. Men jag vet däremot vad Nobelpriset i litteratur innebär. Det finns klara regler, det finns statuter i Nobels testamente. Bara för att en författare lyckas skriva säljande böcker betyder det inte att de är bättre än de som inte säljer stort.

När jag var yngre och mer snusförnuftig blev jag väldigt irriterad på folk som krävde att Astrid Lindgren skulle få priset, som blev irriterade när någon okänd författare fick priset eller för att de blev upprörda över att de inte kunde uttala författarens namn. Varför tar de aldrig någon man känner till eller har läst brukade frågorna lyda. Jan Berglin gjorde en lysande teckning på det en gång, det gick ut på att de som oftast tycker så har läst Jan Guillou och Hobbexkatalogen. Priset är inte VM i litteratur, det är inte en belöning för att du har sålt många böcker, det är inte ett tack för lång och trogen tjänst. Dessutom var ju Astrid Lindgrenkampanjen något som startades av en kvällstidning och det kan ju aldrig vara bra. Alla de erkända och säljande författarna tjänar ju deg som fan och har dessutom oftast fått pris på pris från annat håll, ta till exempel den käre Astrid:

1945 – Svenska Dagbladets litteraturpris

1950 – Nils Holgersson-plaketten

1956 – Deutscher Jugendliteraturpreis

1958 – H C Andersen-medaljen

1963 – Som första barnboksförfattare invald i Samfundet de Nio

1970 – Expressens Heffaklump

1970 – Tyska bokhandelns fredspris

1970 – Litteraturfrämjandets hederspris Guldskeppet

1971 – Svenska Akademiens stora pris

1973 – BMF-plaketten

1975 – Litteris et Artibus

1977 – Svenska Deckarakademins pris för Barn- och ungdomsdeckare

1978 – Illis Quorum 12:e storleken

1986 – Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris

1987 – Tolstojmedaljen

1990 – Frödingstipendiet

1994 – Right Livelihood Award för sin kamp både för barns och djurs rättigheter.

1997 – Mensapriset

1997 – Årets svensk i världen

2000 – Hedersdoktor vid Linköpings universitet

2001 – Grammis (Juryns hederspris) tillsammans med Georg Riedel

Jag har lugnat ner mig nu, jag blir inte lika stridslysten när någon hävdar att "mainstreamförfattare" borde få priset. Det är ju naturligtvis så att jag inte är lika gammal som Doris men jag har lyckats ändra mig. Eller har jag det? När jag såg en kommentar till artikeln om Doris i Aftonbladet med rubriken "Äntligen någon man känner till!" så svallade mitt lillgamla blod till igen. Så jag har väl nått samma insikt – egentligen – som Doris. Och det är ju inte bra.

---

Min far brukade förresten alltid "överraska" med en julklappsbok – "Oj, oj, oj… Vad kan det här vara? En bok av Toni Morisson!? Jag är ytterst och totalt överraskad. Tack pappa!"