Med anledning av det förra inlägget så började betydelsen av mina skivor och filmer göra sig påmind. Jag kom fram till att de inte betyder något för mig längre, inte ens av sentimentala skäl.

Jag är en samlare, jag köpte förut på mig hela kataloger av artister eller regissörer eftersom jag vill ha dem i min ägo. Det var aldrig fråga om det störda beteendet att ha allt färgkoordinerat eller i bokstavsordning, möjligtvis efter genre. Jag är beroende av film, musik och litteratur men jag är inte så pundig att jag bara köper skivor pressade i Japan eftersom de är av bättre kvalitet eller bara lyssnar på natten eftersom strömtillförseln är jämnare då (dessa människor finns, jag känner dem). Jag samlar fortfarande, jag har ett stort mp3-bibliotek, sorterat och välskött. jag har aldrig förstått hur man inte kan ha någon form av ordning i sitt samlande. Människor som laddar ner samma låt tre gånger för att de inte fattar att den redan ligger under [F] som i Foo Fighters eller [W] som i Walking after you eller inte byter namn på låtarna så att de inte heter saker som Foo_Figheters – 013-movie-Arcive (sic!) X – Walking_After_You. Men nu kom jag bort från ämnet.

Albumen och filmerna som förut betydde allt har ersatts av osynliga ettor och nollor. Jag bryr mig inte, jag är som sagt inte särskilt sentimental när det gäller tingen. Däremot kommer jag ihåg varför jag köpte den eller den skivan eller varför jag tyckte att en film var så bra att jag var tvungen att köpa den. Då kommer vi till min paradox. Jag har ingen glädje av skivorna, all musik på dem har jag i elektronisk form. Däremot kan jag inte slänga dem eftersom de är mina, jag har betalt mycket pengar för dem och jag vill inte skänka bort dem. Egoistiskt? Ja. Rätt? Nej. Skrivet i sten? Absolut. Jag gillar att äga. Så nu har jag sju Bennohyllor, fyllda av plast, papper och polykarbonat. Som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Det är förvirrande.