Fett med bra.

Jag flyttade till Lund och vägde 68 kg. Jag kom direkt från lumpen och jag hade tidigare tränat basket fyra gångar i veckan, under gymnasiet var det sex gånger. Om jag får säga det själv så var jag i ganska god form. Sen hände något. När jag började laga min egen mat så blev det mycket kryddsmör, potatiskroketter, öl och feta såser. Jag hade hört att Lund var en cykelstad. Det sket jag i, jag tog bussen eller åkte taxi när jag skulle någonstans. En dag vaknade jag och vägde 94 kg.

Jag gjorde till en början inte så mycket åt min viktökning. Jag levde lite efter devisen "When in Skåne, do as the levnadsglada, trinda skojarna.". Misären fortsatte. Det som fick mig att vakna upp och ta tag i det hela var en incident under en stor festlighet som jag var med och städade efter. Vi hade 50 fulla ölfat över och de skulle staplas i ett förråd. ett fullt ölfat väger cirka 45 – 50 kg. Vi rullade, kånkade och bar. Jag slet och kryddade konversationen med diverse gubbljud. Ni vet, stånk, stön, suck, AA-IIH! När vi började se slutet så var jag rejält trött i armarna. Jag blev slarvigare och slarvigare med lyften. Ryggen jobbade, inte benen,

När vi skulle få upp de sista ölfaten på de andra så höll jag på att tappa det jag hade i famnen. Jag vinglade till lite men fick rätt på det och slängde ner det på toppen av ett annat ölfat. Det jag inte hade räknat med, eller det som min kropps- och rumsuppfattning hade missat var att en fettvalk hade hamnat under fatet jag skulle stapla. Först fattade jag inte vad som hade hänt. Något gjorde ont och jag kunde inte röra mig. Jag försökte ta ett steg bakåt men kunde inte komma loss (han hade valken i potta….). De andra såg vad som hade hänt. Eftersom de var sådana goda kamrater så hjälpte de mig inte med detsamma utan skrattade först av sig. Med en kraftansträngning och tusen svordomar lyckades jag få bort fatet. Det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att gå ner.

Sommaren året efter händelsen hade jag gått ner 22 kg. Händelsen och det trauma det innebar blir jag aldrig av med.

  1. Jessica - PCT

    Herergud! Jag har nog aldrig sagt ”Shit! Å nääe” Gud!” Så många hånger under så kort tid. Om du usräktar så skrattade jag samtidigt, men enbart igenkännande. Jag har kropp där det inte borde finnas kropp, och mitt skratt var nog mest ett förtvivlat av rädsla för att samma sak ska hända mig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s