Det finns olika sätt att dissa skåningar. Man kan som vissa före detta maktbloggare raka in en enkel puck genom att ge sig på dialekten. Det finns också mer sofistikerade sätt som till exempel det Jolo begagnade sig av:

Den skånske snobben berättar alltid på ett irriterande stillsamt sätt långa historier om hur han varit ute och kört i sin sportbil med en ”väninna som dansar i Köpenhamn” – en sådan ingår alltid i den regelmässige skånske snobbens rekvisita – och därvid har det hänt något sådant som att han skojat med henne och råkat köra av pilevallen in i en berså, där bonden genast bjudit på frukost och man sedan åkt till gästgivaregården – tonvikt på i:et – och övernattat, bonden och väninnan och hela gänget. Det för främlingen mest förargliga med dessa historier är att de mestadels är alldeles sanna.

Åker man tåg genom Skåne med en skånsk snobb, lutar han sig på varje lantlig station ut genom fönstret och tilltalar någon man på perrongen som han är gammal god vän med (mannen, inte perrongen Snaskefars anm.). Alla dessa på perrongen heter något rytmiskt och litterärt i förnamn, som Pära, Jöns, Skära Viktor, Pelle Oxblod, Åke Hans, Åsen, Jens i Jåns eller Industrin. De för ett muttrande samtal, företrädesvis om ett något bröllop de tillsammans bevistade för sex år sedan vilket omärkligt övergick i ett ålagille. De skiljs tyst och stilla med en nick, varefter i stort sett detsamma upprepas vid nästa station, och så vidare, härad efter härad.

Även naturen behandlas av den skånske snobben med samma förargliga förtrogenhet. Vid en tåg- eller bilresa genom landskapet kan man utbrista något sådant som:

-Nej, men vad vackert där borta i kanten av åsen…

Han tittar då fryntligt dit och säger genast:

-Ja för honnan, där red vi Hubertus en gång.

Därpå räknar han upp alla som var med: pojkarna Thott och flickorna Thott, pojkarna Ramel och flickorna Ramel, pojkarna Trolle och flickorna Trolle, och så ”Olssons Pågar”. Dessa sistnämnda är några i övrigt okända världsmän som alltid förekommer i de skånska snobbarnas umgängesliv.

Den skånske snobben är du med hovmästarna på alla hotell från Kristianstad och Hässleholm i nordost ned till Skanör-Falsterbo i sydväst, att inte tala om innehavarna av gäschi’vegårdarna, där han dessutom för säkerhets skull var gång han anländer går ut i köket för att hälsa och skratta av hjärtans lust och doppa fingret i några kastruller. På samma förtroliga fot står han med nattportierer och rockvaktmästare från hotell Kattegatt i nordväst till Stora Hotellet i Tomelilla i sydost.

Frågar den skånska snobben, under någon paus då han inte ägnar sig åt sitt skånska liv, varifrån man kommer, och man säger Stockholm, säger han gärna intresserat:

-Där ska visst Harrie (Gierow, Torsten Nilsson, och så vidare) bo nu.

Det värste med den skånske snobben är att han har det så trevligt.