Wow! Du borde bli inspirationstalare.

Detta blir ett långt inlägg men det finns en röd tråd, jag lovar. En röst på trygg karlskronitiska ekade i mitt huvud på grund av den här debattartikeln i Svenska Dagbladet.

Det var i april månad vill jag minnas, den gången då jag tappade motivationen inför min militärtjänstgöring. Jag genomförde den utan att visa hur lite jag trodde på det men det var något som hade försvunnit. När jag ryckte in på min femtonmånaderstjänst i kustartilleriet var jag en motiverad och engagerad rekryt. Skede ett (det som populärt kallas gröntjänsten) var inte direkt en barnlek. Jag hade som tur var vänner som hade ryckt in på andra förband ett år tidigare än jag själv och därför hade åtminstone de psykiska aspekterna redan plöjts igenom fram och tillbaka. Jag visste redan att jag testades, jag förstod att det mest elaka befälet spelade en roll som fyllde syftet att sammanbinda oss i vårt hat mot honom. Jag var inte överraskad över att order plötsligt ändrades, mat uteblev eller att sömnen blev kortare än vad vi hade blivit lovade. Vi hade en av de bästa plutonscheferna på vår bataljon, konsekvent och pedagogisk och han var mån om att varje soldat skulle vara väl förberedd.

När vi sedan skulle utbildas på vår befattning (skede två) så bytte vi befäl. De var annorlunda, tempot blev lägre men nu började inkonsekvensen. Tempot höjdes och sänktes, vi anpassade oss. De nya befälen var missnöjda med hur vi hade lärt oss vissa saker och på så sätt började skede ett om från början. Det var helt olika skolor och vi blev irriterade på befälen och på varandra. Särskilt de som klagade för klagandets skull, aldrig höll de käften och bara härdade ut. Nåväl, vårt förband var något av ett uppvisningsförband. Vi hade ett modernt robotsystem som skulle säljas in till andra länder. Därför hände det oftare än vad som är normalt att vi mitt under en övning fick besök av till exempel den holländska eller spanska marinen och var tvungna att putsa upp oss för gästande amiraler. Det förtog lite av den illusionen att vi tränade för kriget.

image186

När jag ryckte in trodde jag på försvaret och min uppgift. Jag tror fortfarande på försvaret. Jag anser att Sverige har ett slagkraftigt, kompetent försvar som ligger ljusår bort från den bild man får av Repmånad eller Nionde kompaniet. Sanningen är att verkligheten faktiskt ligger närmre Hamilton. Ja, tyvärr. Hamiltonsviten är en bättre bild av vår förmåga än Repmånad. Vi har motiverade, välutbildade, välutrustade värnpliktiga som i normalläget ska försvara sitt land mot en yttre fiende, just denna omständighet kan inte nog understrykas. Fördelen med att ha hemmaplan gäller inte bara inom idrotten.

Men det var som sagt en märklig tjänstgöring. Vi var gnälliga, befälen var gnälliga. Vi bytte befäl, vi bytte befattningar men det blev liksom aldrig en konsekvens, eller en grön tråd igenom det hela. Därför var det så märkligt det som hände den där aprilnatten när flaggkadetten hade genomgång med oss när vi skulle agera B-styrka (springa och panga på några andra som vet att vi kommer, "Inatt kommer B-styrkan, hö hö!"). Flaggkadetten blev under genomgången känslodrypande och började tala om vad vi försvarar oss mot och hur fienden kommer att agera mot just vårt förband, "Troligen skickar de sabotagestyrkor mot vårt batteri, det är spetsnaz grabbar. Vi är rökta innan vi börjar.".  Jag vet inte om kadetten fick hjärnsläpp, han utvecklade inte detta vidare på något sätt. Han skojade inte. Han försäkrade oss inte om att vår träning skulle förhindra förluster. Här någonstans gav jag upp. Om ett befäl säger en sådan sak till de värnpliktiga befälen i en pluton där det viktigaste verkade vara att de soldaterna på 12/80-bataljonen snodde allt varmvatten i duscharna så är det något som inte stämmer. Jag bestämde mig då för att inte engagera mig vidare. Demoraliseringen var total hos mig, inget som skedde senare under min värnplikt återupprättade förtroendet för mina befäl. Jag fick min sjukvårdsutbildning, ledarskapet (i teorin) och en kännedom om mig själv. Det är allt. Jag tror fortfarande på det svenska försvaret, däremot inte på min krigsorganisation. Inte med oss som var inblandade då i alla fall.

image187

Angående spetsnaz. Jag hade läst Viktor Suvorovs bok pärm till pärm ett antal gånger innan jag ryckte in. Jag vet inte hur trovärdig Suvorov är, han var en överste i GRU som flydde till väst. Det kan lika gärna ha varit ett underrättelsedrag för att sprida felaktig information om sovjetmaskinens kapacitet. I efterhand har dock hans uppgifter bekräftats av officiella dokument till följd av Glasnost. Lite citat:

"Tolken [i spetsnaz] är den förste som slår in spikar i huvudet på tillfångatagna fiender för att tvinga fram nödvändig information. Det är hans jobb att dra fångarnas naglar, stoppa glödande kol i munnen på dem eller klyva fångens tunga. Det senare kallas att tillverka en orm."

"Jag och överstelöjtnanten stod endast vid kontrollpunkten för att iaktta männen och se till att allihop hoppade ner från mitten av bron […]:
Tänk om någon av dem druknar, sade jag.
Drunknar en  soldat duger han inte åt spetsnaz."

"Först trodde man att soldaten stegvis kunde vänjas vid blod men detta synsätt har experterna förkastat. Istället bör soldaten först möta blod helt oväntat och i kopiösa mängder. […] Senare i programmet kommer halvt skämtsamma övningar som att fånga en dräktig katta, öppna buken med ett rakblad och räkna antalet ungar."

"Den sovjetiske soldaten vet endast att det röda korset symboliserar sjukvård, men ingen har talat om för honom att det är förbjudet att skjuta på det röda korset. Det var helt genom en slump som jag först fick kännedom om denna besynnerliga regel"

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s