Ta det nu försiktigt. Jag säger inte något om Guillou som författare, inte något om hans politiska ställning, inte något om honom som person. Jag gör bara en observation angående hans intervjuer. Han lyckas alltid få med något av följande omständigheter i de intervjuer han ger. Ta vilken intervju som helst med Guillou och jag garanterar att åtminstone tre av sakerna jag anger här finns med.

* Han kommer från högreståndsmiljö.

* Han var elitsimmare med chans att delta i OS i Tokyo 1964.

* Han talar franska.

* Han är en konnässör när det gäller viner.

* Han är feminist (på senare år).

* Han är inte Arn eller Carl Hamilton, han är Erik Ponti (just detta var något som jag fattade redan som tolvåring men samtidigt så delar Carl mer Jans drag när det gäller kulturella preferenser).

* Han hade stort A i de ämnen han brydde sig om. Som till exempel biologi och idrott.

* DN är Sveriges mest malliga morgontidning.

* Han har en stor och djup respekt för Staffan Heimersson

* Någon politisk eller polisiär händelse har inträffat som var för bra för att vara sann så han gjorde en bok av det.

* Han har suttit i fängelse och där var han en maktfaktor.

* Svensken i gemen förstår inte jaktens mekanism och nödvändighet. Det är legitimt att skjuta en isbjörn.

* Han kan inte bo på Söder utan måste bo på Östermalm eftersom rödstrumporna på Söder skulle vara obehagliga att tas med. På Östermalm får han vara ifred.

* Han ser ner på nyrika och deras brist på elegans. Dessutom kan de inte jaga.

* Han var uttagen till en elittjänstgöring i det militära men fick inte fullgöra den.

* Han lyssnar bara på klassisk musik.

* Han är en stor Palestinavän.

Jag lägger inte någon värdering i vad Guillou säger, jag tycker bara att det är så märkligt att ända sen jag fick en fattningsförmåga runt det skrivna ordet så känns det som om det är samma intervju som ges om och om igen. Allt detta ovan är sådant jag har skrivit ur minnet. Jag ger mig fan på att det finns mer. Är det så här det fungerar? Hamrar man in ett budskap (till fulländning om man själv är en slipad journalist) och skapar därmed en bild av sig själv som är huggen i sten?

Hur blev det – om nu min tes stämmer – så här? Är journalisterna dåligt pålästa så de ställer samma frågor om och om igen? Får Jan Guillou styra samtalet helt? Jag tror mer på det senare. I hans böcker kan man skönja vissa upprepningar också. Fast nu börjar det bli synpunkter på hans skrivande och då håller vi där. Så smular kakan.