Munhygien.

Två killar jag var bekant med var bästa vänner. Jag umgås inte längre med dem, vi gled isär efter militärtjänstgöringen. Det hände en sak mellan dem, det var inte bra. De blev våldsamma ovänner och tyvärr hade de båda karaktärsfelet att de var obotligt envisa. Ingen ville analysera vad som hade hänt eller vad man kunde göra för att återupprätta i nämnd ordning umgänge, vänskap och förtroende.

Till slut blev det vi andra som fick engagera oss. Lirkande och köpslående. Många fraser i stil med "Han har ju föfan vatt din polare sen lekis förihelvete!" (ja, jag var på väg att bli Gunvald Larsson under min värnplikt). Till slut lyckades vi, en fin bedrift. Vi lappade ihop det och de kunde börja umgås igen.

image184

Problemet är att konflikten aldrig kan glömmas av någon av dem. De räknar sig fortfarande som bästa vänner men så fort det började pratas om konflikter, eller om det var fest, eller om vi var uttråkade så började antingen X eller Y tala om hur det egentligen hade legat till och att han var en stor människa som hade kunnat förlåta den andre. Likt karies ligger det och fräter, det går aldrig bort eller tillbaka. Det enda man kan göra är att hålla hålet i shack med de åtgärder som står tillbuds. Oftast gör det sig inte påmint men ibland går det en ilning så att man tror att huvudet ska sprängas. Det är påfrestande, mest för att man ibland uppriktigt kanske har glömt konflikten men en blick eller ett tonläge kan få den glömda konflikten att kännas som när tandläkaren petar med sina verktyg. Jag vet, för jag är sån själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s