Allt är inte alltid frid och fröjd i kotteriet. För sista gången:

Jag känner mig tvungen att en gång för alla klargöra en sak som jag har fått "äta upp" vid ett flertal tillfällen. Det handlar om framförallt dyslexi. Det var så att jag vid ett tillfälle inte riktigt lyckades formulera vad jag egentligen menade och det handlade om att jag inte riktigt är övertygad om att dyslexi är så utbrett som det ibland kan framstå om man ska lita på alla som säger att de har det. Samtalet handlade också om panikångest och att vara utbränd. Jag tog på mig den ibland något störiga rollen som djävulens naprapat för att få liv i debatten.

Det blev missförstånd och ganska heta känslor, särskilt som en av de närvarande ansåg sig ha lidit av en av de nämnda åkommorna. Jag missuppfattades helt och framstod som en fascist med lite till övers för de som inte levde upp till mina ideal. Det kan naturligtvis låta överlägset att påstå att det du lider av inte är på riktigt. Det kan framstå som okänsligt och plumpt. Men det var absolut inte så jag menade.

Det jag menade var att många ser en chans att helt och hållet skylla sina problem på ett modeord. Efter 1980-talets uppmärksamhet på dyslexi  blev det bekvämt att istället för att anstränga sig för att stava bättre istället helt enkelt falla tillbaka på sin dyslexi. Det funkar inte riktigt så menar jag. Jag har sett riktiga dyslektiker slita med både läsning och stavning. Det är hjärtskärande att se, framför allt de som verkligen vill övervinna alla hinder. Det är också en sorglig tanke att de som inte fick diagnosen fordomdags genomled helvetets alla kval. Det är då respektlöst att jämföra sig med dem. Det är samma sak som utbrändhet. När en människa riktigt går in i väggen och sluta bry sig om sådana grundläggande saker som sin personliga hygien så är det ganska fattigt när folk hävdar utbrändhet när de i själva verket vantrivs på sitt jobb. När man är utbränd har man inte ens ork att ta sig an de mer lustfyllda aktiviteterna, man sitter inte och fikar och snackar skit om sitt jobb.

Det finns diagnoser. Det finns symptom. Uppfyller man inte de diagnosens krav eller möter man inte de nödvändiga symptomen så har man inte sjukdomen. Det finns tester. Genomgå dem om du misstänker att du har en åkomma men släng inte omkring fraser och ord som är en plåga för andra. Jag är dålig på huvudräkning, jag har svårt att skilja på höger och vänster, jag har smärre problem med analoga urtavlor. Det är endast 3 symptom av cirka 20 för dyskalkyli, det innebär att jag inte på långa vägar kan räkna mig som dyskalkyler eftersom jag lyckligtvis inte har problem med tid och rum, att läsa tabeller, förstå pengasummors värde eller omfattas av några av de övriga symptomen som finns.

Är allt klart? Sjukdomar och handikapp finns, många lider av det men inte alla. Det är det jag menar och nästa gång det kommer upp så tänker jag inte vara med i ordskiftet.

Min vän E skrek förresten en gång "Skriv inte så snabbt, jag är dyslektriker!". Det var roligt sagt.