För ett par dagar sedan besökte jag den by där jag växte upp. En man som bor där hade byggt sin egen ubåt. Det är en märklig sak att göra. Det är inte en forskningsubåt, den har de klassiska militära dragen men är naturligtvs inte bestyckad med några torpeder. Ubåten är testad i Kalmarsund, den har klarat att gå ner på 40 meters djup. Mannen som byggde den kontaktade Kockums och en av deras chefingenjörer var faktiskt och kollade på skrovet och ritningarna.

Jag får lite konstiga vibbar av det här. Det är i mina ögon ungefär som när milisen i spridda amerikanska delstater bygger bunkrar och förbereder kriget mot den federala regeringen.  Det andra som slår mig är att detta är ganska typiskt för min hemby, originalen är många och projektet är faktiskt inget som man höjer på ögonbrynen åt:
– Nä, X byggde en ubåt och sen tog det ju slut med tjejen va och då flyttade jag till Kalmar, fick en etta på Larmtorget som jag håller på och renoverar.

Eller så är det kanske bara jag som är så fascinerad av det här. Han byggde en ubåt, som fungerar.

Det är det märkligaste jag har sett på flera år. Jag gillar märkliga saker så det är väl bara bra men jag undrar fortfarande hur man resonerar när man en dag vaknar och tänker "Nej, nu har jag skjutit upp det här alldeles för länge. Idag ska båtfan byggas".  Jag ser också framför mig hur konstruktören står bland svetslågorna med håret på ända och skriker "De sa att jag var galen! De sa att det aldrig skulle gå! Men jag ska visa dem! JAG SKA VISA DEM ALLA! MOOOAHAHHAHA!".