För ett par vintrar sen hade vi samlat grabbgänget. Egentligen är grabbgäng ett av mina absoluta hatord men det går inte att beskriva sällskapet på annat sätt. Vi var svårt bakfulla och hade försett oss med pizza, cola, snacks och film. Eftersom vi hade sett allt annat så blev det Seabiscuit. Filmen påbörjades och det var hö hö där och rökpauser här. Filmen blev mer och mer sentimental. Ljudnivån i rummet sjönk dramatiskt. Den lilla hästen sprang lika snabbt som tanken. Han och Toby triumferar, en del ögon i rummet har blivit vattniga. Den vän i sällskapet som är mest machissimo stryker ner gåshuden på armarna och väser:
– Djävla lilla häst…

Uttrycket har blivit kanon i min bekantskapskrets. Varje gång vi berörs alldeles speciellt extra mycket av en upplevelse så kan man bryta förbannelsen genom att yttra trollformeln. Om man vill alltså. I mitt eget fall har det fått användas både en och två gånger när jag har tittat på West Wing. Det finns många stunder som kan räknas till mina bättre TV-upplevelser. När Simon dör till tonerna av Hallelujah, när Bartlet håller presskonferensen om att ställa upp för ytterligare en presidentperiod, när Josh och Toby går vilse i bibelbältet, när Charlie får kniven av presidenten eftersom han är sedd som en son etc.

Särskilt detta klipp är något som får räknas bland det absolut bästa i West Wing. En bomb har exploderat på en skola och genom hela avsnittet har man bråkat om triviala saker, allt läggs åt sidan när Bartlet tar till orda. Avsnittet heter 20 hours in America och var finalen på den fjärde säsongen. Bartlet håller talet som jag och mina vänner refererar till som "We will do what is hard, we will achieve what is great"-talet. Musiken i bakgrunden är Tori Amos version av I Don’t Like Mondays. Han gör en konstpaus och säger "Ran into the fire". Sätter dit mig varje gång. Djävla lilla häst. Ibland behövs det dock inte sägas, även i de stunder som West Wing kan kännas för smetigt så har man självdistansen att skruva ner fluffet en nivå:
– When did you write that last part?
– In the car.
– Freak…

http://www.youtube.com/watch?v=XQWxgnFc1fk

Rörande själva talet, jag misstänker att manusförfattaren har sneglat lite på ett annat tal:
We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too.