Jag gillar egentligen inte ordet favorit. För mig så klingar ordet som något slutgiltigt. Det är naturligtvis positivt att ha favoriter men det verkar så definitivt. Som om att det inte kommer komma några nya element i ens liv, att man aldrig mer kommer att beröras av en film, ett musikstycke eller en bok. Jag har börjat omvärdera mitt användande av ordet och jag har tagit ett principbeslut, Lex Favvo, om att börja se saker lite mer kritiskt. Nu talar jag alltså inte om förhållanden till andra människor eller upplevelser utan framför allt om filmer som jag håller extremt högt.

Julio Medems De älskande vid polcirkeln är en film som jag har sett många gånger, så många gånger att jag nästan har lärt mig spanska. Nu har det av olika anledningar inte blivit så ofta de senaste åren. Jag vet inte hur jag har formats eller vilka upplevelser jag har berikats med på sistone men för mig är det inte samma film längre. Den var helt plötsligt banal, den skrev mig på näsan, den var som det heter på hip hoplingo "all up in ma grill". Slutet var dock –  trots allt som jag helt plötsligt hade så svårt för – lika fantastiskt som vanligt. Scenen med bollen som inleder filmen och som återkommer i ett annat perspektiv senare höll också. Märkligt, som att tröttna på en låt men fortfarande gilla crescendot under de sista 20 sekunderna. Allt som leder fram till slutet bidrar ju till konklusionen? Märkligt, som sagt.

Jag tror att det är nyttigt att göra upp med sina föreställningar med jämna mellanrum. Även om det är smärtsamt att bli av med en kär gammal vän så kanske man kan se det som en chans att skaffa nya relationer till filmupplevelser, musik eller litteratur. Och vem vet, om ett par år så kanske jag av nostalgiska skäl sätter på den och blir så gripen som jag blev första gången? Kanske det. Ni vet hur kakan smular.