I situationskomedin Freddie används studioskratt. Ni vet nog inte det för ni har annat att göra än att glo på kassa TV-serier.  Freddie (spelad av Freddie Prinze jr.) driver en restaurang i Chicago och bor tillsammans med några familjemedlemmar i en lägenhet. Upplagt för tokigheter. Den äldsta familjemedlemmen är hans grandma (jag är osäker på om det är far- eller mormor). Hon talar inte engelska. Hennes repliker textas på engelska. Hon pratar spanska. Men förstår engelska.

Illusionen om att det skulle sitta en studiopublik som skrattar åt skämten förstörs för mig när alla skrattar åt tantens lustigheter. Det är rappa replikskiften, på med ett par lager skratt och sedan säger tanten något roligt. Som "publiken" tydligen förstår. Alla förstår spanska tydligen. Eller så bryr sig producenterna inte längre om att framkalla känslan av en liveupptagning. Det är märkligt.

Därför är det skönt att de nya sitcomsen (forcerat ord, jag vet) inte använder sig av skratten. Åtminstone inte de som jag tycker är bra såsom exempelvis Scrubs eller My name is Earl. Det känns som om att man får ett större förtroende från upphovsmännen och upphovskvinnorna. Jag kan själv avgöra vad som är roligt och behöver inte meddelas när det dyker upp något som jag tydligen ska garva läppen av mig åt. Sen är det också skönt att de nya humorprogrammen inte är knutna till studiomiljön, jag tänker framför allt på serier som Entourage, Curb Your Enthusiasm, Arrested Development etc. De kan dock inte betraktas som traditionella situationskomedier eftersom de inte följer de etablerade reglerna. Mer om detta vid ett annat tillfälle, just nu gäller det förvirringen kring grandmas spanska repliker. Det var allt, fortsätt verksamheten.