Min fars släkt härstammar från Göinge och Bjärehalvön. Släkten är och har varit (med få uppenbara undantag) djupt troende. Fromma och pålitliga. I min pappas generation fick alla läsa vidare, i generationen före honom tillhörde det ovanligheterna. Gårdar skulle tas över, döttrar skulle giftas bort. Min farfar var den ende i syskonskaran som fick läsa i Lund och bland min farmors åtta syskon så var det endast hon och hennes storasyster som fick läsa vidare efter realexamen.

Vishet kommer inte av att läsa på universitet. Många av de gamla släktingarna som jag träffade som mycket liten gjorde intryck på mig genom att kunna formulera sina tankar på snärtfulla sätt. Jag förstod det inte då naturligtvis men eftersom citaten har tagits upp i släktrullorna så får man ju höra dem gång på gång.

När min farmors far dog så formulerades den djupa sorgen av hans kusin. Det var en praktisk sorg som var jordnära och djup. Den var inte yvig, Luther ständigt närvarande i rummet. Det var inte tal om förnekelse, ilska, köpslående etc. Det var acceptans och saknad. Kanske var det så eftersom döden var mycket mer närvarande och naturlig för dem än vad den är för mig. Folk dog i hemmet, omgiven av de sina. Kvällen före julafton säger kusinen med bred och sävligt göingemål:
– Sicken jul, sicken jul… Vem ska nu sitta vid bordsändan, vem ska nu läsa julevangeliet?