Jag vaknade i förmiddags och då var Ingmar Bergman död. Jag reflekterade över ett par saker, som till exempel att Lars Forsell kanske hamnar i skymundan trots att han förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som Bergman.

Ett minne sköljde också över mig. Mina första TV-minnen är Mannen från  Nasaret samt Fanny och Alexander. Jag tror att jag var 5 år gammal och pappa tittade på Fanny och Alexander med mig. Min enda erfarenhet av präster var pappa och jag vägrade tro att någon kunde vara så elak som bispen Vergérus. Jag minns att jag började gråta när Alexander blev inlåst på vinden. Jag hade väldigt svårt att förlåta Jan Malmsjö för detta. Jag kunde inte heller se fädigt filmen eftersom den var så lång och jag var så otålig. Nu har jag sett den flera gånger och jag tänker, liksom många andra, se om den.

Ja, vem ska nu flaskan befalla? Lukas Moodyson och Marcus Birro?

Du säger att dikten är död
eller åtminstone döende.
Då glömmer du, välfödde vän,
att den lever som du,
granne med döden,
en halvtrappa ner,
en knarrande halvtrappa ner,
där i mörkret.